Frida Lindgren

Död kropp, levande sinne.

Jag undrar om det han gjorde verkligen räknades som ett brott. Om jag skulle anmäla det, hur skulle han reagera? Adam. Jag är bara så rädd att han ska göra något mer..

Det var den 15:e maj 2004. Jag var på väg hem från min skolkurator Gunilla. Jag hade haft problem med personliga saker förut. Jag hade haft svårt med mitt självförtroende, och då menar jag svårt!

Jag har till och med varit självmordsbenägen en gång. Gunilla hjälpte mig att komma ur det. Och jag måste säga att det funkar. Mitt liv är helt enkelt bättre nu!

Det hade precis blivit december, så det var isigt och halt ute. Jag halkade till men jag tog emot mig med händerna. När jag ställde mig upp igen så kollade jag i högerfickan om min mobil var oskadd. Det var en Sony Ericsson. Den hade precis börjat sålts och jag fick den på min 14:e födelsedag. Det var för ungefär en månad sen, i april. Jag kollade på skärmen. *ett nytt meddelande*

Det var från min förra pojkvän Adam. Adam höll fortfarande på att hota mig med läskiga SMS och de handlade oftast om att han skulle ”ta mig tillbaka”. Bort från min nuvarande pojkvän Mattias.

Han förstår inte att det är slut! I SMS:ET stod det. Möt mig vid gamla macken, vi behöver prata. Om du inte kommer...*

Adams SMS brukar inte vara så seriösa och ingenting har hänt förut. Så jag antog att det var ett sånt meddelande den här gången också. Så jag gick hemåt. Men för att vara säker så försökte jag ringa Mattias. *Hej, du har kommit till Mattias mobil, jag kan inte svara just nu. Jag pluggar väl eller är ute med min flickvän Kelly. Säg något efter tonen så ringer jag upp!*

Han svarade inte, så jag tog modet till och gick själv. När jag kom hem så hade mamma och pappa redan åkt. De skulle på middag med jobbet och de skulle inte komma hem förens klockan åtta.

Jag gick upp på mitt rosa rum. Jag hade haft samma tapeter sedan jag var 5år. Men jag älskade de lika mycket fortfarande! Så jag hade inte tagit mig tid att göra om. I mitt rum så hade jag en egen tv. Jag slog på den, men det ända som fanns att se var svampbob på nickelodeon. Jag tyckte själv att jag var för stor för sånt, så jag stängde av och gick och gjorde en macka i köket.

Helt plötsligt knackade det på dörren. Jag väntade inte besök så jag kollade ut genom ”titt hålet” på dörren och såg att det var Adam. Jag öppnade. Något som jag aldrig skulle ha gjort...

Han skrek åt mig att hålla käften.

-varför kom du aldrig? Jag väntade, men inte fan dök du upp!

-Eh, jag kunde inte. Stammade jag fram.

Han slog till mig med knytnäven på käken. Jag föll ihop på golvet. Han sparkade på mig. Helt plötsligt blev allt svart. Jag hörde att han fortfarande sparkade. Men jag kännde ingenting. Min kropp var död, borta. Borta för alltid. Var det såhär mitt liv skulle sluta?

Första gången jag kände att jag verkligen levde var i ett svart/blått rum. Det gick förbi vit-klädda tjejer och killar utanför rummet. Lukten fick mig att känna igen. Det hade luktat precis såhär när jag hade brutit benet när jag åkte slalom när jag var yngre. Jag var på sjukhuset. Min mamma låg med överkroppen på sängkanten och grät, pappa gick fram och tillbaka på det blanka sjukhusgolvet. Jag kollade på dem, och mamma reagerade. -Åh, älskling! Du lever! Sade mamma.

Pappa kom också fram och kramade mig, jag försökte pressa fram ett ljud. Men det ända jag lyckades var med en ynka tår på kinden. Dörren uppnades och en ljushårig tjej kom in. Hon såg faktiskt riktigt snäll ut! Jag hörde att hon sa något om skolan och om inre blödningar. Men min hjärna kopplade inte som det borde göra. Plötsligt blev jag nervös, vad var det som hade hänt med mig egentligen? Jag låg kvar på sjukhuset i två veckor. Sen fick jag åka hem. Men Sandra, docktorn. Sade att jag absolut inte fick gå till skolan. Nu var jag tillbaka där igen, i mitt gamla, härliga rosa rum! För en gångs skull så njöt jag av att bara vara hemma!

Det var inte ofta jag gjorde det, jag var en riktig liten linslus och jag ville att det skulle hända något, jämt och ständigt!

När jag började i skolan igen så såg jag inte Adam någonstans. Men Mattias såg jag! Mattias hade kommit hem till mig varje dag. Mamma och pappa vågade inte lämna mig ensam hemma längre, och jag skulle nog inte få gå ut på ett tag heller! Men bättre det än att bli ”misshandlad” igen!

Vi hade inte gjort en anmälan än, men jag var inte säker på om jag ville det heller. Med tanke på allt. Adam skulle kunna göra något mer. Men det skulle han kunna göra om jag inte anmälde också!

Mamma och pappa tvingade mig att gå till polisen, de sa att misshandel var ett av det ”hårdaste” brotten. Så jag gjorde som de sa. Men jag trodde inte att det skulle vara lika jobbigt som det var. Jag fick till och med ljuga för mina lärare att jag var sjuk, eftersom de inte visste något.

Först måste vi hitta ett vittne. Men det var ju ingen som hade sett händelsen. Så et gjorde allt lite svårare. Det ända bevis vi hade var en ner blodad matta som mamma hade sparat för just det, bevis.

Polisen tog massa tester på blodet på mattan och de konstaterade att det var mitt. Sen blev jag utfrågad av polisen, och jag svor på att jag inte skulle ljuga, inte ändra, eller tillägga något i historien. Sen kom vi vidare till tingsrätten, och vidare i små domstolar. Men till slut så kom vi till högsta domstol. Den var den domstolen som skulle avgöra om Adam var skyldig eller inte. Jag skulle behöva möta Adam jag hade ju inte sett honom på över tre månader nu. Jag var inte säker på om jag skulle klara det! Jag steg in i den orange/beige salen med mörkbruna träbord. Det var precis som på film. I salen satt det en domare, en notarie och jag hade en försvarsadvokat. Adam hade en annan sorts advokat som skulle skydda honom. Men samtidigt inte läggs till något, ta bort eller ändra. Det luktade skumt där inne, och det kändes verkligen obehagligt i magen när dörren till salen uppnades, där stod han. Adam. Hans blick var kyla, och hans kropp var fryst. Han var nog lika nervös som mig. När han och hans advokat hade slagit sig ner så började rättegången. Massa folk pratade, men sen blev det min tur. Jag berättade allt i detalj, att han första hade skrikigt åt mig att hålla käften och sedan slagit mig med knytnäven i ansiktet så jag fallit ner till marken och sedan fortsatt att sparka på mig. -Är det sant att han hade skickat ett SMS tidigare att du skulle möta honom? Sade domaren.

-Aha, svarade jag och nickade. -tack Kelly! Svarade domaren mig.

Nu var det Adams tur. När jag hörde hans röst så kände jag hur tårarna brände och tryckte mot ögonlocken. Jag får inte börja gråta! Kom igen nu Kelly! Tänkte jag.

Han sade att han hade varit full och att han varken kom ihåg SMS:ET eller slagen, eller sparkarna.

Jag ville så gärna bara ställa mig upp och skrika att det var han, det var han som hade gjort skadorna på min kropp så jag var när på att dö. Det var han, han, han! Men som tur gjorde jag det inte. Domaren sade att vi kunde gå ut ur salen och att de skulle stanna kvar och bestämma om brottet skulle få ett straff. Vi gick sakta ut ur salen. De här minutrarna var de värsta i mitt liv. Det gick inte att beskriva känslan! Jag var orolig, lättad, ledsen, och arg på samma gång. Jag visste ju ingenting. De kunde lika gärna döma bort brottet. Då skulle det kännas fruktansvärt!

Två dagar senare så vaknade jag av ett duns! Jag sprang ut i hallen och kollade på golvet. Där var det. Brevet, brevet som svaren var i. Skulle han bli dömd? På brevet stod det.

*Till vårdnadshavare av Anna Kelly Jonsson*

Jag sprang in till mamma som satt på sitt kontor längst bort i vårat vita, fina hus.

-MAMMA, MAMMA! Ropade jag.

-vad är det gumman? Hörde jag till svar.

-BREVET HAR KOMMIT, ÖPPNA DET, ÖPPNA DET!

Mamma rev sakta upp fliken högst upp på det vita kuvertet. Hon tog upp brevet, sakta men säkert.

Jag satte mig i den svarta gungstolen som var efter mammas mormor. Jag gungade lite på den. Mamma läste högt. -Andreas Adam Svensson ska dömas till 20.000 i böter till Anna Kelly Jonsson för misshandel den 15:e maj 2004. Han ska samt sitta i ungdomsvård i två år, och få tre månaders samhällstjänst eftersom han inte har fyllt femton än.

Jag satt bara helt tyst och tänkte! För vad kunde jag säga. Hela jag fylldes med lycka.

-Vi klarade det tillsammans gumman!

Pappa kom inrusande och frågade vad som hade hänt. Jag berättade allt. Han blev lika glada som mig och mamma. Det har gått två år sedan nu, och jag är sexton år. Mitt liv är på topp. Och tänk, jag kommer att få leva mitt liv fullt ut!